Hur tar vi farväl?

– För att kunna gå vidare måste man först
sätta punkt för det som varit.

Kyrkomusikern Hans Ove Olsson och prästen Lars Engblom är helt överens när vi samtalar om begravningsgudstjänstens
roll och utformning.

– Med vördnad, respekt, omsorg och kärlek har vi människor tagit hand om våra döda i 200 000 år.

Lars Engblom, präst i Huddinge församling, tvekar inte att ta till det stora tidsperspektivet.

– Vi har i alla tider sjungit sånger, lagt ner gravgåvor och tagit farväl av de döda. Det handlar inte om konvenans utan om något större. Vi behöver ett särskilt tillfälle där vi klipper banden och konstaterar att den döde inte längre är en av oss.

Begravningsgudstjänsten är ett tillfälle där man säger som det är. En människa som vi känt och älskat är död. Borta. Det drar en kall men frisk vind genom dimstråken av chock och förnekande och får dem att lätta en smula. Sorgen går in i en ny fas.

– Det är i samband med begravningen som det står klart hur stort tomrummet och saknaden faktiskt är, säger Lars.

En viktig del i gudstjänsten blir därför minnesteckningen av den döde, den som prästen gör i griftetalet.

– Vi destillerar fram en koncentrerad bild av den människa vi tar avsked av, som Lars uttrycker det.

Prästens kontakt med de anhöriga innan begravningen är där av stor betydelse. Storstadsprästen i dag känner ganska få av sina församlingsbor personligen utan är beroende av de anhörigas minnen.

Även musiken i gudstjänsten speglar den människa som en gång var och de relationer som funnits.

– Jag upplever att musikvalen har blivit mer personliga, säger Hans Ove, som har stor erfarenhet av att hjälpa till att hitta uttrycksfull musik som tar tillvara kyrkorummets och orgelns möjligheter och begränsningar.

– Oftast fungerar det bra att jag får de musikaliska önskemålen via begravningsbyrån och prästen. Ibland är det bra med en personlig kontakt med de anhöriga för att tillsammans hitta lösningar på vissa speciella önskemål.

– Själva essensen i begravningsgudstjänsten är sedan överlämnandet av den döde i Guds händer, berättar Lars.

I den kristna begravningsgudstjänsten framhålls Guds omsorg om oss människor och tryggheten hos Gud i både liv och död. Sammanhangen är större än vårt liv här på jorden.

Efter överlämnandet tar anhöriga och vänner avsked vid kistan. Oftast sker det i kyrkan eller kapellet, men vid jordbegravning sker det vid graven ute på kyrkogården. De som har en handbukett lägger ner den på kistan. Det händer att någon säger några ord, men de få tal som hålls i dag brukar sparas till minnesstunden.

”Ge oss visa hjärtan, så att vi inser livets korthet” står det i begravningsbönen. Begravningsgudtjänsten är ett tillfälle för personlig rannsakan.

– Det är en plats där vi kan tänka efter och börja om, ungefär som inför ett nytt år, menar Lars.

– Nästa gång är det kanske jag som ligger där i kistan. Jag måste faktiskt ta och göra någonting åt mitt liv.

Vi kan aldrig veta vad som rör sig i en annan människas inre. Vi kan inte heller förutsäga våra egna reaktioner. Minnen från andra begravningar eller smärtsamma avsked kan helt överrumplande dyka upp där i kyrkbänken.

– Gråten får finnas, det osäkra och oförutsägbara likaså, försäkrar Lars.

Begravningsgudstjänstens fasta struktur, med präst och musiker i sina givna roller, skapar trygga ramar inom vilka känslorna kan få flöda fritt. Svunnen är den tid där man skulle visa upp en oavbrutet kontrollerad utsida till och med i begravningsgudstjänsten.

Till begravningen hör mötena med de levande – kära återseenden med vänner och släktingar som man inte träffar så ofta eller oväntade konfrontationer och gamla familjekonflikter som seglar upp till ytan igen.

– Men det blir mycket sällan stridigheter under själva begravningen, påpekar Lars.

– Människor som är osams träffas och beter sig anständigt. Det handlar om pietet för den döde.

Det händer också att man upptäcker att gammalt groll faktiskt är utagerat. Människor förändras. Händelser i det förgångna antar andra och mindre dramatiska proportioner vartefter tiden går.

Eftersom vi inte vet människors motiv för att komma till en begravning bör vi aldrig försöka hindra någon eller stänga dem ute.

Genom dop, konfirmation, vigsel och begravning möter Svenska kyrkan människor i livets början, i vuxenlivets början, vid bekräftelsen av kärleksrelationen och vid livets slut. Här finns församlingarnas stora kontaktytor ut mot människorna i församlingen. I Huddinge församling är det bara dopen som samlar fler gudstjänstbesökare än begravningarna.

– Folk höjer på ögonbrynen när jag säger att begravningarna är bland det roligaste i mitt arbete, berättar Hans Ove. Lars instämmer:

– Där tas min kompetens som präst verkligen tillvara.

Livet blir aldrig sig riktigt likt igen när man har mist någon som stod en nära. Ändå är det så att livet går vidare, först motvilligt men så småningom med mer och mer glädje och lust. Begravningsgudstjänsten öppnar för det nya livets möjligheter.

– Även om jag mött många anhöriga som oroat sig för begravningen har jag ännu inte mött någon som velat avstå från den helt. Det är något helt otänkbart, avslutar Lars.

– Vi behöver sätta punkt.

Maria Holmerin Nord